zoo

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 CONTINUATION OF THIS POST (18 / 06)
 
 
På söndagen vaknade vi upp till vårt 1st anniversary! Efter det gick vi ner på hotellfrukost och sen upp till rummet tillbaka för badrockshäng. Hehe älskar! Efter att vi checkat ut gick vi på stan en sväng innan körde vi till Högholmen för att gå på zoo. Var sjukt härligt att köra genom centrum med cabben! Vi började med att sitta på klipporna, äta croissanter och spana in utsikten. Sedan följde några timmar på zoo och vi blev totalt slut i benen. Något som var coolt att se var då påfågeln bredde ut sina fjädrar som en solfjäder!
 
Efter det for vi på middag innan det bar av hemåt. Minnesvärd helg!
 
 

 

Och från en sak till en annan: zoo. Även zoo och dylika turistattraktioner som inkluderar djur har blivit ett vanligt etiskt diskussionsämne. Och jag känner att jag också vill ta upp det men även orsaken till varför jag är vegetarian, hur jag upplever det och mina åsikter kring det hela. Jag har ju aldrig tagit upp det här. Borde en vegan då (och människor överlag) avstå från att gå på zoo? Jag vet att det är många som inte vill bidra till det, varav de väljer att inte besöka djurparker. Det här var första gången sedan typ -05 som jag besökte ett zoo, utan större förväntningar, men det hela fick mig ändå att fundera. Jag tycker att det är sinnessjukt fascinerande att se alla de djur som man annars enbart får se på bilder, det tycker jag verkligen. Och jag har läst att Högholmen utför ett arbete för en del utrotningshotade arter, vilket jag också anser som en positiv sak så länge det faktiskt gynnar arterna i fråga.
 
 
Men för resten av djuren? Nah. Att se havsörnen, en av de största rovfåglarna i världen, behöva flyga runt i små inhängnader på vad, 20 meter upp i luften? Eller att se kräldjur och dyl. i små utrymmen med glasfönster som barn ständigt smäller händerna i? Och alla andra djur som befinner sig omringade av konstant oljud? Vilket jäkla liv somliga djur får utstå dag ut och dag in. Jag är inte insatt i hur djuren behandlas där men det jag såg med mina ögon... det blev jag illa till mods av. 
 
 
Och jag är medveten att det är så inom flera kött- och mejeriindustrier, bara att värre. Det vet varje vettig människa som sett till exempel dokumetären 'Cowspiracy'. Fan vi är inne på år 2017 och folk förnekar fortfarande blint hur en del djur dagligen behandlas? Det tycker jag är sjukt. Det tycker jag är riktigt, riktigt sjukt. Tänker inte gå in på det något vidare, men jag tycker det är viktigt att folk får se den sidan av köttindustrin. Att få se ett levande djur istället för färdiglagat, strimlat och inpaketerat kött i närmsta butikshyllan. Det är levande varelser.  
 
 
"They are, like us, sentient beings who have subjective awareness. They feel pain; they experience fear and distress. They value their lives just as we value ours. 
 
What does it say about us that we deprive them of all they have for a reason as frivolous as our palate pleasure?"
- Gary L. Francione
 
 
 
Jag har varit vegetarian i snart 1 år och jag har inga planer på att 'Go full vegan' men tycker det är sjukt nice med de människor som kör på det. Anledningen till att jag aldrig har orken att dra upp varken vegetarianism eller till exempel feminism i mina medier är för att jag inte står ut med hur trångsynta en del människor är. Att försöka förklara min sida av mina upplevelser och moraler till vissa människor är som att prata med en vägg. Och jag har en tendens att bli pissed off på människor som inte ens tar sin tid att lyssna.
 
 
Och tbh, orsaken till varför jag kom in på vegetariska banor grundar sig inte i djurens rättigheter eller miljön. Jag var nämligen för liten för att vara medveten om det då. Jag gillar inte att äta kött. Jag känner mig äcklad av tanken att äta djur. Jag slutade äta korv när jag var 10 år och sedan eskalerade det. Slutade med skinka och medvurst när jag var 12 år, ett flertal köttbiffar och kötträtter när jag var 13 - 14 år och maletkött när jag var 15 år. Och till slut valde jag att välja bort även kyckling och fisk. Och jag ångrar inte mitt val ett dugg utan jag är snarare glad över att jag gjorde det.
 
 
Att höra vege / veganskämt är som vardagsmat för mig och jag tycker till och med att en del är humor. Jag tar inte åt mig, och nej, jag är inte särskilt brydd. Själva grejen är väl den att jag vill att folk ska utbilda sig och tänka sig för innan de öppnar sin käft om vad de tycker om valet jag och flera andra har gjort. Tänka innan de dömer. Det finns nämligen en skillnad mellan oskyldiga skämt och att vara respektlös.
 
 
Nerklankande kommentarer som jag anser vara utanför skämtkategorin får jag höra av till största delen pojkar. Och sedan har vi ju även gruppen oförstående vuxna. I get it, det var annorlunda förr. I get it, har man ätit kött hela livet är det inget man ger upp i första taget. I get it, man vill föra vidare det man själv blivit lärd. Men jag tycker inte att förändring är något farligt. Världen utvecklas hela tiden. Det jag vill att folk ska komma till insikt om är varför det finns vegetarianer som väljer bort kött. Det är inget skamligt, 'nolot', pushover eller synd med det. Utan det är ett val man gör. Och jag tycker att det är kul att det har blivit en våg många hoppar på!
 
 
Under hela det här året har jag fått höra om hur onödigt ("du lider av proteinbrist", "du krånglar till det", "du gör det så svårt för dig själv") det är att vara vegetarian. Varför människor är skeptiska till själva ordet vegetarian? Det förstår jag inte och kommer troligen aldrig att förstå. En citerad konversation mellan mig och en jämngammal pojke:
- “Vaför e du helst vegetarian??
- Ja tycker nu bara int om kött å väljer att int ät e
- Nå säg he då... iställ fö ti kall dig vegetarian...
- Ti vilken nytta då e basically betyder samma sak?
- Nå för att om man säger att man e vege e man så... som så...
- Så vad?
- Nå int vill man ju ha ett sånt rykte”
 
 
Det finns också flera som generaliserar och helt enkelt är av den tron att vegetarianer är emot köttätare, så som de personer som är av tron att feminister är emot män. Säger jag att jag är vegetarian finns det de som direkt känner att de måste ta i bruk någon slags försvarsmekanism och utbrister att de minsann ska fortsätta äta kött. Jamen ät din jävla köttbit. Like I would care. Målet är inte att kritisera, klandra eller döma. Målet är att utbilda.
 
 
Ärligt talat tror jag att vår population aldrig någonsin kommer att uppnå det stadie där alla är vegetarianer / veganer och värnar om miljön och djuren. Tvärtom så har köttkonsumtionen ökat. Och jordens befolkning är inte ett när det gäller någonting. Men jag önskar bara att folk ska öppna upp ögonen för olika problem och bemöta den verklighet vi lever i. Vårt samhälle tenderar att lägga en negativ klang på allt som är utom normerna. Direkt något känns lite obekvämt eller nytt, då ska man tydligen bojkotta skiten! Och nu syftar jag inte heller enbart på vegetarianism och veganism, utan även på andra folkgrupper och samhälleliga problem. Det råder så mycket okunnighet. Och det grundar sig i att människor vägrar att lyssna.

you can - you will

 
 
 
 
Anything that annoys you is for teaching you patience.
 
Anyone who abandons you is for teaching you to stand up on your own two feet.
 
Anything that angers you is for teaching you forgiveness and compassion.
 
Anything that has power over you is for teaching you how to take your power back.
 
Anything you hate is for teaching you unconditional love.
 
Anything you fear is for teaching you courage to overcome your fear.
 
Anything you can't control is for teaching you how to let go and trust the universe.
 
You aren't just anyone. You are everything.
 
 
 
 
 

educate yourselves


I högstadiet slapp jag bara billigt undan för att jag hade det så lätt i skolan. Och om mitt högstadie-jag skulle läsa det här skulle jag stirra mig blind i spegeln och ba "hallå!?" men jag har börjat tycka att det är jäkligt intressant att lära mig stuff. Jag tycker ännu att det är så uta helvetes kul att festa och ha roligt om helgarna men wow då du fattar knixen med svårare och svårare ekvationer, får reda på vad människor beteenden kommer från tack vare psykologi eller vad hela vår värld är uppbyggd av. Geeky but still.
 
 
Som människor står vi hela tiden inför val i livet, vissa lättare och andra svårare - men oavsett kan vi tycka att det är något alldeles huuuuge och livsavgörande. Men cool down säger jag åt er 01:or som oroar er över vilken gymnasie/yrkesutbildning som ni ska välja i vinter och åt mig som oroar mig över hur jag ska hinna få ihop alla kurser tills studenten haha. För det är inte så att man kommer till en återvändsgränd med de val man väljer, tvärtom, så öppnas ofta nya dörrar.
 
 
Det var då en brud (I guess) som ville att jag skulle skriva mina tankar kring gymnasieval och så, och det har tagit ett tag för mig att skriva det eftersom att jag inte ser det som ett varken vägande eller viktigt beslut längre. Ända sedan jag började i övis har kompisar/bekanta bytt från det gymnasiet till någon yrkesutbildning eller annat gymnasium. Så här går det alltså till: du kan byta skola. Efter en dag, efter en månad eller efter en termin (efter det är det lite värre hehe, men ändå, du har rätt mycket tid). Kanske om du inser att gymnasie inte är något för dig eller helt enkelt inte trivs i en enskild skolas miljö liksom. Dock måste jag bara säga att det är smartast att gå den vägen (om du är osäker på ditt val) och söka till ett gymnasie med högt antagningsmedeltal först och prova på det - och om du inte trivs, byt till yrkes eller ett gymnasie med lägre antagningsmedeltal. Det är inte lika stor chans att det går att göra andra vägen.
 
 
Så - därför valde jag övis! Ett bra startkort. Och fast jag inte trivs som fisken i vattnet här så finns det heller ingen annan skola jag vill gå i. Jag velade ju mellan VG och Övis men valde till sist Övis för att det kändes som att det fanns fler möjligheter där - det är såklart som vilket gymnasie som helst men skillnaden är den att det har en bredare kultur, IB-linje, bildkonst- och musiklinje, mer människor och lite högre standard. Så om ni vill hålla på med något kreativt vid sidan om allt skolarbete eller bara vill till ett bra gymnasium i Vasa kan ni ju ta och söka hit! Och dra på studiebesök om möjligt så får ni bättre överblick av skolorna.
 
 
Och själva grejen med gymnasiet. Som jag skrev så är det värt å prova!! Och den faktan att man gjorde lika mycket på 6 veckor här som man gjorde på en termin i högstadiet.. det tog ju en jäkla tid att vänja sig med hahah. Men det känns rätt naturligt nu, man måste ju såklart offra mycket mer tid till skolan om man strävar efter höga vitsord men det är ju det. Decide. Commit. Succeed. Jag är åtminstone redo att kämpa för det jag vill och är envis så uta helvete haha så det går väl an! Å andra sidan om du brinner för nån viss yrkesutbildning eller tycker den verkar intressant, välj det. Alla dar i veckan. Inte ska du börja ta press och göra skit bara för att andra säger att du ska göra det! Sen finns alltid kombi som ett till alternativ om man vill ta studenten på det. 
 
 
Det har ju alltid varit den här självklara pärlhalsbandet av val som man följer, dagis - förskola - lågstadie - högstadie - men nu är det dags att välja själv - right? Och då åter igen, var inte en peoplepleaser och följ heller inte strömmen eller kompisarna. Gör det DU vill och som DU tror på! Om du följer din magkänsla och utesluter alla de påverkande faktorer runt om dig är jag säker på att du kommer välja rätt. Och väljer du fel går det att fixa - hur sinnessjukt bra är inte det? Och så kan man lära känna hur många underbara människor som helst. Puss på er och nu ska jag fortsätta med att gräva ner mig i biologins värld blaaah blaah blah. Sista provet för denna period skrivs imorgon vilket känns så sjukt skönt alltså. Och det här inlägget krafsade jag ner i förbifarten så om det är något jag glömde nämna eller som ni undrar så fråga ba!

focus

 

Så - var står jag idag? Jag velar mellan att sakna det som har varit och längta till det som jag har framför mig, förtränga somliga dåliga minnen och frukta vad som möjligtvis kan hända, att ha höga förväntningar och att inte bry mig. Livet är, simply, ett timglas. Så fort du föds vänds det upp och ner, dagarna springer iväg fort som stryk och innan du anar det har all sand runnit igenom. Exakt när vet vi inte.
 
Jag tror och jag vet att folk letar efter något som gör dem lyckliga, vare sig det är för stunden eller om det är en dröm utan mening. När jag scrollade genom mitt ig-feed såg jag en bild som sa "The Meaning Of Life Is To Give Life A Meaning" och det stämmer så sjukt mycket. Du lever för dig själv och inte för andra människor och det har tagit mig så otroligt länge för mig att inse! Jag klär upp mig för mig själv. Jag hänger med de människor som gör mig lycklig. Jag ser på världen på mitt sätt. Jag talar för mig själv. Jag gör det jag vill. Varför orka leva som en peoplepleaser hela ditt liv?
 
Trots att jag tycker att carpe diem är överdrivet bull så är det vad som är viktigt - lever du dag ut och dag in med att sakna det som varit och längta till det som möjligen kommer att hända.. då är du fast. Istället; var glad över smått skit i vardan, över alla härliga människor du har nära och över hur du lever, carpa fan sönder om du vill! För du vet aldrig när ditt timglas rinner ut.

-

 
 
 
 
Det kändes som om hela världen och hela tidsaxeln
dansade runt, runt under dina fötter. Det kändes bra, ända
tills djävulen sveper bort mattan under dina fötter så att
du faller handlöst: time's up.
 
 
 
 
 

mad but magic

 
 
Vi fick långt ifrån ett Disney-slut
 
Dina läppar smakar krut
 
 
 
Blickar kan mörda, vi borde va döda nu
 
Du är gruset i min sko
 
Fuck allting som vi va,
 
hur du grävde vår grav och lämnade rodret.
 
 

where did she go?

2012
 
 
Nu när vi håller på och räknar ner dagarna tills vi går ut grundskolan så har jag en våg av blandade känslor inom mig. Vissa är inte så brydda och tänker inte så mycket på att vi går ut högstadiet och ser det inte som någon 'big deal' men för mig är det en hel del annat som går hand i hand med just den ena stunden då vi går ut med klackarna i handen en gång för alla. 
 
 
För mig är det att gå ut en sista gång från Korsholms högstadium, lämna allt roligt skit och fina minnen, alla människor, all trygghet, platserna vi hänger vid hela tiden, oansvarigheten.. jag vet att jag fortfarande har svinroliga minnen och kommer ha kvar kontakten med en hel del härliga brudar och pojkar - but still. Det är inte egentligen det här med att gå ut som är jobbigt, utan det är själva faktan att man går ut och aldrig kan komma tillbaka till det som en gång var.
 
 
Ni som känner mig väl vet att jag har rätt åldersångest, har i princip haft ålderskris till och från sen jag var 13, liksom 13 år haha?? När man hör ordet ålderkris tänker man främst på en 40-åring som levt halva livet, men i min situation är det cirka precis så jag känner. Att halva livet är över. Jag har så jäkla svårt att släppa taget om den ålder jag befinner mig i och det bekymmerlösa livet jag lever för tillfället. Kan serri inte för fem öre tänka att livet kommer vara speciellt kul om 15 år. Blah blah blah "det är bara livets gång och så som livet ser ut" - ja men tänk om jag inte har lust att följa livets gång? Tycker den känns skittråkigt to be honest. Klart jag förr eller senare vill gifta mig, leva ett någorlunda stabilt liv, skaffa familj, inreda ett stort hus, ha en utbildning jag älskar och sitta och smutta på rödvin under mina lugna helgar. Men när jag just läste det jag skrev en gång till är det verkligen inte något jag längtar till. Det är något som på ett sätt hör åldern till, men inget jag vill komma till.
 
 
Det ligger ju något positivt i att älska det livet man lever och njuta av det fullt ut, det är positivt att känna sig bekymmerlös, ta dagen som den kommer, fucka ur och bara ha kul. Det ända negativa med det är att jag har lärt mig att ingenting varar för evigt - ingenting. Är överlag ingen person som är rädd eller brukar ha ångest utan är mest sådär "whops där sket ett prov sig, whatever" eller "aoch där fuckade jag upp rejält, nåja det löser sig" - men när det kommer till att lägga på år i åldern skrämmer det skiten ur mig.
 
 
För jag gillar så som det ser ut just nu. Kommer till skolan, oftast försenad, hänger där ett tag.. gymmar, vandrar runt över Vasas gator eller runt i Korsholm, festar, fotograferar, lägger ihop outfits, drar ut på bus om helgarna, brunchar, härjar och gör allt möjligt stuff man kan komma på med mina härliga kompisar. Jag kommer hella sure ha historier att berätta åt mina framtida kiddoz om vi säger så haha. Förutom historier så bär jag, som säkert alla andra, en hel jäkla massa lärdomar, livserfarenheter och visdomar. För visst lär livet en mycket hela tin!
 
 
2004
 
 
När jag var lilla "lillpigge" och mycket yngre brukade jag alltid se upp till flickorna i högstadieåldern (liksom serri beundrade typ dem haha), längtade som stryk tills den tiden och var länge av åsikten att livet blir tråkigt efter högstadiet - men vad vet jag? Nu när det är dags för mig att lägga högstadietiden bakom mig känns det på vissa plan helt värdelöst men på andra plan egentligen helt okej. Tiden har gjort sitt, alldeles för fort har det gått men det är som det är. Säkert kommer alla kommande år bli jävligt roliga och det är mycket som väntar! Livet är ändå vad man gör det till - right?
 
 
Le truth varför jag fotograferar så sinnes mycket som jag gör är till en viss del för att jag vill minnas allt skit jag gjort. Samma sak gällande bloggningen, som slutligen endast blev en rolig vana, för det känns jäkla skönt att kunna gå tillbaka och läsa vad jag gjorde förr. Som att jag kan gå tillbaka i tiden men endast visuellt - och det är ju bara så sickens underhållande att se hur man har utvecklats haha.. kommer lätt bli kul att se vad jag gör om några år! 
 
 
Känns bara lite sorgligt att begrava den lilla personen man en gång var. Den lilla flickan som jag saknar rätt mycket egentligen. Och nu talar jag om alla föregånga år, känns som om jag på något sätt bryter kontakten med det som varit samtidigt som jag tar med mig en del av bagaget till framtiden. 
 
 
Jag kör fortfarande på mottot "ha så kul du bara kan och lev så hårt det går" och jag kommer inte sträva efter att bli en sofistikerad och vuxen person på många år ännu framöver utan det här är endast funderingar, tankar som cirkulerar runt i mitt huvud lite nu som då. I princip brukar jag inte dela med mig så mycket av mina aldra innersta tankar varken i bloggen eller till någon person utan de brukar få hänga löst i luften. Denna gång kände jag dock serri att jag behövde skriva av mig och dessutom fick ni veta en av de otroligt få saker som jag ser som mina 'svagheter'! Lite halvomoget inlägg eller bara allmänt ärliga ord? Read it or leave it.

tankar

 
 
 
 
 
 
 
Kalla fötter i ett hav av näckrosblad.
Att lägga sitt hjärta i hans hand var en jävlig risk. En risk som nu i efterhand
 
kanske endast var värt det för stunden.
 
 
 
 
 
 
 
 

another cigarette

You light up another cigarette and I pour the wine

It's four o'clock in the morning and it's starting to get light

Now I'm right where I want to be losing track of time

But I wish that it was still last night
 
158.

skolsnack

 
 
Igår började min morgon i en perus-ekman-way med att jag vaknade 7min före bussen for. Då blev det krut i bruden kan jag säga haha! Hade en jättehärlig dag trots huvudvärken (koffeinberoende hala hala) och efter halva skoldan for vi till Vasa gymnasium på studiebesök.
Ända sedan jag gick i lågstadiet har jag ju haft antingen VG eller Övis som valalternativ. Jag fick faktiskt mycket bättre bild av VGs besöksdag än av Övis.. men trots det dras jag lite till Övis för att VG känns lite för likt högstadiet.
 
 
Älskade matsalen i VG och hela skolan, färgerna och strukturen i sig! Var supermysig och verkar va så sinnes hemtrevlig när det dessutom är lägre elevantal där. Övis skola hade jättenajs arkitektur och gillar att den är så stor!! Känns som om att man får större ansvar, mer uppgifter och måste ta mer eget initiativ om man drar dit. Gosh honestly, I don't know. Att det är två veckor kvar tills man ska välja känns inte så mycket lättare heller.
 
 
Två bra gymnasien och jag börjar faktiskt bli lite taggad på den tiden på ett sätt, men samtidigt vettskrämd. Har haft så sickens negativa förväntningar inför gymnasiet och känner ännu lite så, men å andra sidan ska det ju bli jäkla kul att komma iväg till ett nytt place och vara i stan varje dag! Det är jag ju nästan ändå haha.
Dock kan man ju int hjälpa att det känns som om en viss frihet tas från en.. älskar att vara en högstadieunge. Verkligen. Vet vart enda hörn och vrå i KH och skolan känns som vår. Älskar ekevkårsrummet och allt häng i kantin. Har så mycket minnen härifrån, trivs perfekt och älskar att umgås med det folk som finns där!! Älskar det så mycket.
 
 
Högstadietiden har ändå varit något av det bästa och gud vad roligt och fuckat det har varit. Tycker om allt stök och skit i KH. Har ingen dessvärre lust att allt blir allvarligare och seriösare. "Vad ska du bli när du blir stor?", "Vad vill du ha ut av ditt liv?", "Framtidsplaner?".. really?
Tänk om jag vill leva här och NU. Tänk om jag inet har en blekaste aning om vad jag vill bli, inte vet vart jag vill resa och inte vill ha livets ansvar på mina axlar såhär tidigt. Känns aningen tråkigt att studera utan att veta varför. Men det får man ta sen! Atm har jag serri ingenting i skolan, vilket är sååå skönt. Ska njuta ordentligt av den här tiden.
 
 
Så för er övriga nieklassare som sitter i samma sits som mig - we are all in this together! Gäller väl bara att luta sig bakåt och låta tiden avgöra sitt. Och jag hoppas att ni också väljer att ta vara på den sista tiden i högstadiet!

dear love,

 
 
 
 
 
My head's a storm and my chest is empty.
 
 
 
 
 
 
 

natten är ung

 
Jag störtälskar nätter. 
Med rätt sällskap och rätta takter kan fan vad som helst hända hahaaa. Så jäkla underbart.
Allt är tusen gånger tråkigare under dagen ju - det är då alla är vakna och allting är så vaket, glasklart och genomskinligt. Älskar att andas in nattluften och mörkret. Ingen skillnad ifall det bara är jag själv som sitter uppe och låter kreativiteten flöda, om jag är ute och festar med kompisar eller ifall jag och nån amigo far ut och kör en spontan natt. Älskar bara känslan av att vad som helst kan hända och känslan av att vara ovetande. Därför, just därför älskar jag helgarna lite extra också. Denna helg bjöd på en bra och minnesvärd en!

praying for paris

 
 
Jag vaknade upp vid en 12 tiden i lördags hos Alex efter en natt med lång rad av olika drömmar. Jag minns alltid mina drömmar till viss del och en av dem handlade just om att en liknande terrorattack som 9/11 hade ägt rum i min fucking favoritstad, Paris.
 
 
När jag sen checkade alla sociala medier visade det sig vara sant rakt igenom!!
Alltså förstå, som att vakna upp ur en mardröm och inse att vi faktiskt lever i en.
 
 
Det skar i hjärtat att this kind of horrible shit pågår i vår värld, att det har hänt hemska saker i länder långt bort har börjat bli till en vana. Men Paris, det börjar kännaa jäkligt nära oss nu. Hela händelsen skrämmer skiten ur mig och mina tankar går såklart även till alla andra drabbade områden runt om i denna sicka värld. 
 
 
För att köra med en klyché som är så sann: tacksam över att jag bor just här var jag bor.
Och ett citat av Obama själv som klingar glasklart: "This is not just an attack on Paris, not just on the people of France, but this is an attack on all of humanity"

hör du basen

"Ha du tänkt på att ibland kan man gå flera dagar, veckor, till och me en hel månad, då man bara lever å har fullt upp med onödiga saker utan att ens fö en sekund stanna upp och fundera hu man mår eller va man gör" sa han till mig när vi höll på att gå hem i den bitande höstkylan. 
"Herregud va sant" - och det var där och då som tanken slog mig för första gången på säkert två månader: hur mår jag ens sådär         egentligen

pink hair don't care

 
 
Det här är fan det bästa jag gjort på länge!
Trots att denna sjukt snygga hårfärg bara är i mitt hår för nån dag > den har redan börjat fara bort < så känns det rent ut sagt skönt. Skönt med en kort förändring. Skönt med något som int är fast i alla normer. För är verkligen  sinnes trött på livets mönster nu!! November är min hatmånad och den största orsaken är väl att det int händer ett skit utan att vardagens mönster är innött som aldrig förr. Skola, träning, stress, kompisar, plugg, prov, mörkt, regn, kyla.. det är för likadant.
 
 
I måndags när vi 9or var på studiebesök till YA fick det mig att öppna upp ögonen samtidigt som jag kände mig så jäkla lost. Varför ser ens livet ut som det gör? Jag har enda sedan jag gick i lågstadiet sagt att jag 100% säkert skall till ett gymnasie i stan, gå där tre år och ta studenten, fara ett år utomlands och sen vidare till huvudstaden för att studera i ungefär 6 år till ett yrke som är välbetalt och högklassat. Sen säkerligen gifta mig, köpa ett stort hus och kanske skaffa familj och bla bla BLA! Och att till exempel röka och dylikt skulle jag inte börja med. Jag skulle ju hålla mig enligt en tidskarta i perfektion.
 
 
Trots att jag nu endå int röker eller ens tänker söka in till YA (finns ingen linje som jag så att säga dras till) så säger jag endå: varför leva så sjukt mycket kring alla normer?
Vet int hur jag ska få förmedlat och sagt allt det här så att ni förstår, men jag varken orkar eller vill ha min framtid utritad i sanden. Jag vill int bara va en drop in the ocean i denna värld. Men vetefan alltså.. jag har ingen blekaste aning längre vad jag vill göra i framtiden så därför är ju såklart gymnasie ett smart val - då jag dessutom slipper in lätt med mina betyg!
 
 
När jag var yngre såg jag ner på olika grupper av människor, som int hade samma bild på livet och framtiden som jag själv. Men nu på senare tiden ser jag istället upp till människor som sticker ut, gör sin grej och visar motsatser! Jag lyfter på hatten åt de personer som skiter i vad lönen ger utan går för det som de BRINNER för och älskar - vare sig det gäller umgänge eller yrke. Tycker int längre det är värt att ge en skitin blick åt någon som int passar in i ens egna tänkande. Man vet endå inga orsakerna bakom och i vilken psykisk situation människan befinner sig i. Allt har sin baksida kan jag säga! Förresten påtal om, psykologi intresserar mig något enormt och det tänker jag läsa många kurser av sen.
 
 
Jag har ingen aning nu hur jag ska ge livet en rolig twist under denna dystra månad haha men ah, allt löser ju sig med tiden! Denna månad kommer jag ha fullt upp och det får väl bli en månad i sig helt enkelt. Måsta bara få skriva av mig lite för det är så mycket kaoz och stressmoment i mitt huvud att det snart sprängs. 1 november idag och tiden rinner iväg. Puss på er!

tätt, tätt, tätt

Kroppar som dansar. Kroppar som faller.
Skor som steppar. Skor som söndras.
Skuggor som lider. Skuggor som stiger.
Jag vänder mig om och där står du.
 
 
 
Gammal text.

04.10.2015

"We loved with a love that 
was more than love."
♥               
 
 
 
 
 

dit tappade du ditt ess

Han såg på dem mer som om de vore spelkort i hans kortlek istället för de människor i hans liv de faktiskt var. Spelet är oändligt och korten tar aldrig slut.

han som playade dig

Man är för naiv för att se alla tecken. Det enda man ser är sin absoluta dröm kille. Man är så kollosalt lycklig, mitt i denna förälskelse. Man känner en sådan enormt stark lycka över att han kallar en snygg, att han vill ses och att han väljer att vara med en själv och ingen annan.
Men man ser inte smsen han skickar iväg till sina killkompisar, om att han snart har en till tjej lägga till på sin lista. Eller att han släpper din hand när ni stöter på någon han känner på stan.
Allt sånt där ser man inte. Istället tycker man att han är gullig som vill träffa en när ingen annan är med. Han charmar en och komplimangerna väller över en. Men inte för hur man är, utan för hur man ser ut.
Fast det inser man inte, det enda man hör är att han gillar något med en.

Sen när han gillar andras bilder på instagram vågar man inte säga någonting, för ni är ju inte tillsammans än. Ibland skymtar det till någon annan tjejs namn på hans mobilskärm och man försöker inbilla sig att det är bara är någon utav alla hans tjejkompisar.
Magkänslan säger någonting annat men man vägrar lyssna. Man blundar för alla tydliga tecken som visar på att allt han gör, bara är ytligt.
Alla ens kompisar ber en att tänka igenom vad man håller på med, och man blir irriterad. ”För varför låter ingen mig vara lycklig? Jag är ju lycklig med honom”. Det kommer man ångra ihjäl sig över senare, att man inte lyssnade på alla andra som såg vad som egentligen försiggick.

För sen kommer det en dag, när han kommer med någon dålig ursäkt till varför ni inte kan träffas längre. Han säger att det inte är ens egna fel, utan att det är hans.
Men det hör man inte, utan man vet att det berodde på en själv. För om man hade räckt till hade han stannat kvar. Sen säger han förlåt, fastän han inte menar det. 

Efter det är man ensam igen. Stalkar honom på alla sociala medier, och hans syskon, bästavänner och ex också. Allt för att kunna se vad han har för sig nu. Om han är lycklig utan en, medan man själv är helt förstörd. Och värre blir det, när man ser att han är lyckligare än någonsin.

Text skriven av Ellinor Löfgren.
/ inget som ha hänt mig personligen men vet att just detta händer så många, och texten va bra skriven så aah vi smättar ut den här då också!

today we are making history.

Skrivet den 28 juni.
Tror ingen ha missat det här med homosexuella rättigheter bla bla bla som har spridits över hela internet! Det håller på atm att godkännas i USA så småningom att samkönade par ska få gifta sig, vilket e skitbra!! Kärlek är kärlek - oavsett religion, hudfärg, ålder och kön.
 
Jag tror säkert att det finns de som läser min blogg som är "homofober" eller simply said, tycker det är vidrigt med samkönade par. 
 
Visst kan jag erkänna att jag kollar över axeln en extra gång om jag tex ser två män pussas, int för att jag ej accepterar det utan för att det är så ovant att se. Och nu är tiden inne att börja vänja sig, påriktigt.
 
 
 
 
För hörni, det är ju förihelvete 2015 vi talar om!! Överlag tycker jag att folk får ha sina egna åsikter, men just när det kommer till homofober tycker jag att de har en så jäkla vriden syn.
Att människor är judgemental när det kommer till kärlek är inget nytt, men: föreställ er själva in i situationen. Att man älskar någon så mycket att det gör ont, och att få höra mängder av skit runtom av samhället för att du har starka känslor, så som vi människor har på olika sätt och inget vi kan rå för.
 
 
Pridefestivaler pågår atm runt om i världen och här hänger det även regnbågsflaggor runt om i Helsingfors.
Och så just som i eftermiddags då jag gick förbi en sån flagga ropade en pojke "hyi vittu mitä homo".. alltså, really? Are you kidding me?
 
 
 
 
För jag säger er det, ingenting är så ovärt som att hata på något som faktiskt är kärlek.
 
#LoveWins