is the glass half full or half empty

 
Tjena vänner! Det börjar vara nästan fyra veckor sedan jag bloggade från realtid (med andra ord om min vardag hemma i Finland och inte recapen från Paris) så jag tänkte sätta igång med skiten igen. Jag har mått så fantastiskt bra ända in i själen hela majmånaden, njutit av vädret, hängt med vänner och bara varit så genuint lycklig!! Kommer uppdatera mer om den händelserika månaden inom snar framtid.
 
 
Ville pretty much bara ha över Parisinläggen så att jag kan börja fylla på med inlägg från Grekland. Det är nämligen inte mindre än en vecka kvar till avfärd och min och Hannes 2-års dag!! Fast som ett bevis på att jag bara är en människa jag med kan jag väl tillägga att ångesten börjar smyga sig på och tona ner lyckan jag känt ända sedan jag kom hem från Levi i april.
 
 
Ångesten över att jag kommer jobba en så stor del av sommaren att jag inte kommer hinna hänga med vänner så mycket som jag vill. Ångesten över att jag inte kommer hinna plugga tillräckligt mycket under abi-året och uppnå de resultat jag vill. Ångesten över att det är så mycket saker jag vill göra men med så lite tid.
 
 
För min del har ångest aldrig varit bunden till vad andra människor tycker eller omgivnings- och utseenderelaterade ting. Det är snarare en prestationsångest, som dock inte alltid utspelar sig som just ångest, som jag har byggt upp i en strävan efter att bli bättre på olika plan. Att alltid vara bäst och bli bättre i mina egna ögon, inte i andras. Den sortens omättbara känsla har en tendens att koka över ibland, vilket leder till att jag kan bli så jäkla besviken på mig själv. Besviken på mig själv för att jag är en mänsklig människa och inte en maskin.
 
 
Vill man så kan man, tänker jag. Jag som person är väldigt ambitiös och perfektionistisk, vilket har börjat synas allt mer sedan jag började gymnasiet. Det faktum att jag även är medveten om mina personlighetsdrag gör att jag känner mig oövervinnerlig. Positivt, tänker ni. Men det som är negativt med att min ångest utspelar sig till följd av mig själv och inte andras åsikter, tankar och beteende gör också att det bara är jag själv som kan påverka och motverka den.
 
 
Oavsett hur många människor i min närhet som skulle berömma mina prestationer och påpeka hur bra jag gör något spelar i slutändan en väldigt liten roll, förän själv blir nöjd med det jag gör. Det är väl det som blir tungt i längden, att ha mig själv som min största motståndare och pushare. Ju mer jag vill, desto svårare är det att bli nöjd. Balasen i det hela känns ojämn.
 
 
Jag tycker att det är jäkligt sunt att tala om ångest. Det är en såpass mänsklig känsla att det inte finns en kotte här på jorden som inte har upplevt den. De människor som jag uppskattar mest är just de som pratar öppet om sina känslor. Människor som får en att inte känna sig ensam i det man känner. För det är viktigt att prata om känslor, även om jag själv inte heller alltid har varit så bra på det. Känslor är naturligt.
 
 
Sidenote: Varje gång jag skriver ångest syftar jag på en mildare ångest och prestationsångest, inte actual ångest då jag aldrig upplevt just de symtomen under en längre tid. Jag tror de flesta förstår det men just so you know, så ingen tycker att jag uttrycker mig felaktigt.


READ BEFORE YOU COMMENT:

➽ Onödiga kommentarer och dylikt skit blockeras
➽ Jag fotograferar med min Canon 70d, Canon 550d, Canon G16, polaroidkamera eller iphone 8
➽ Jag gör varken bloglovin' eller länkbyten
➽ Du kan ta kontakt med mig på: ekmanlinns@gmail.com
➽ Mina instagramaccounts: @lllinns (mainaccount) och @ekmklader (min igbloppis)
➽ Annars är det helt fritt fram att kommentera och fråga vad ni vill, älskar att få kommentarer ju! Puss på er!



Skriv din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback