discombobulated

 
 
Don't get me wrong gällande förra inlägget, jag gillar livet som det är nu. Det är bara det att jag har bytt ut alla roliga hemmafester, nätter ute och sena kvällar med kompisar till lugna vinkvällar, nätter med pojkvännen och sena kvällar med höga berg av skolarbete. Mitt liv är jävligt stabilt atm och med det sagt; för stabilt. Jag saknar gänget jag hängde med i högstadiet, både under vardagarna och helgarna. De kompisar jag hade under samma tak och umgicks med konstant, till att nu träffa dem allt för sällan.
 
 
Grejen är väl ändå den, skulle jag trivas som fisken i vattnet i gymnasiet hade jag knappast saknat högstadiet. Det verkar inte vara många som gör det egentligen. Högstadiet var ju ett rent helvete för en stor del. Inte för mig. Såklart var det ingen dans på rosor och jag hade tuffa perioder där jag mådde rent sagt skit, men det fanns alltid människor som backade mig. Människor man bara kunde slå en signal till och en timme senare var man ute i natten.
 
 
Redan när jag gick i högstadiet minns jag att jag tyckte att folks liv blev... tråkigare när de började gymnasiet. För att sedan börja där själv, se mig i spegeln och inse att mitt liv såg ut precis som jag förutspått det. Det finns roliga minnen jag kommer ta med mig, men de väger inte upp resten. De kommer kanske att göra det i framtiden när nostalgin tar över. Men inte nu. Gymnasiet känns bara som ett tidskrävande mellanplan jag måste bocka av innan jag får fortsätta ut i studielivet, världen och det myndiga där jag vet att jag kommer trivas och leva. Där spänningen kommer in igen.
 
 
Människorna i Övis är skittrevliga och skolmiljön likaså men väldigt annorlunda jämfört med det kh jag upplevde. Det är egentligen svårt att sätta ord på vad det var med den skolan egentligen. Människorna där kändes bara så genuina och var folk man hade fucked up roligt med, för att nu sedan komma till en skola där dagarna ser så lika ut. Jag visste redan när jag gick ut ur kh att jag skulle sakna allt jag hade.
 
 
Jag har fått en hel del nya härliga kompisar i gymnasiet och jag älskar flickgänget jag numera hänger med. Jag hittade Hannes på en av de roligaste festnätterna jag haft i mitt liv och han har varit min i över 1,5 år nu. Det är inte det att livet är dåligt på något sätt alls, utan det är bara en ständig känsla av tomhet jag bärt på ända sedan jag tog mitt första steg i gymnasiets korridorer. För jag kommer aldrig kunna gå i de korridorerna och känna mig hemma. Ibland önskar jag bara att jag fick ta på den där jävla vita mössan och dra.
 
 


READ BEFORE YOU COMMENT:

➽ Kränkande kommentarer och dylikt skit blockeras
➽ Jag fotograferar med min Canon 70d, Canon 550d, Canon G16 eller min iphone 8
➽ Jag gör varken bloglovin' eller länkbyten
➽ Du kan ta kontakt med mig på: ekmanlinns@gmail.com
➽ Mina instagramaccounts: @lllinns (mainaccount) @alaekman (min privata account) @ekmklader (min igbloppis)
➽ Annars är det helt fritt fram att kommentera och fråga vad ni vill, älskar att få kommentarer ju! Puss på er!



Skriv din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback